Tankemosaik’s Blog

Högt och lågt, hit och dit…

När jag…

leave a comment »

LekplatsNär jag tänker tillbaks på min barndom framträder ofta en bild av lekplatsen som ligger alldeles intill huset där jag växte upp. Mellan vår tomt och lekplatsen fanns en nyponhäck. Den doftade underbart när den blommade och stacks avskräckande när man kom för nära.

Lekplatsen, en sand och grusyta där grästovor växte upp här och där. En ställning med gungor, en konformad klätterställning gjord av grönmålade metallrör, en rutchkana och en karusell. En lekplats utan liv, en plats som inte bjöd in.

Karusellen, minnen av illamående. Minnen av att veta att jag skulle bli illamående men ändå måste åka. Skrubbade knän när centrifugalkraften slungade av oss. Alla kunde inte åka, en måste ge karusellen fart.

Några somrar kom en lastbil och ställde av en stor låda med lock och lås. Leklådan. Då visste jag att lektanten var på gång. En tant som jobbade över sommaren med att leka med oss barn som bodde i närheten av lekplatsen. När jag tänker tillbaks,  så var tanten kanske femton, sexton år. För mig en vuxen person som visade värme och välvilja. En vuxen som ville att jag skulle ha det roligt. En ovanlig upplevelse i min värld på den tiden.

Jag kommer ihåg när den första lektanten skulle sluta. Sorgen, saknaden. Första insikten att hon inte skulle vara där på måndag efter helgen. Sorgen, saknaden. Du vet den där känsla som gör ont i kroppen. En fysisk smärta.

Läste för några år sedan om en psykolog som berättade att hon gjorde sitt yrkesval efter en insikt om att känslomässiga upplevelser känns i kroppen i muskler, i leder. Känslor som ger avtryck. Avtryck som kan stanna kvar. 

Kanske var det min första fysiska upplevelse av starka känslor. Kanske var det första gången jag blev medveten om att min kropp, min muskler och leder kunde sörja. Avtryck som gör att lekplatsen ofta visar sig när jag tänker på min barndom. Avtryck som gör att det glada, det goda som hände de veckor lektanten var på plats försvunnit i bakgrunden.

Det är intressant att se vilka avtryck starka känslor kan lämnar. Ibland känslor vi vill glömma. Ibland känslor vi aldrig kan komma undan utan måste lära oss att acceptera, leva med, att hantera både som barn och vuxna.

Besökte Örnsköldsvik i fjol och passade på att ta ett kort av hur lekplatsen ser ut idag. Vem vill leka här? Det är en av de mest avskräckande lekplatser jag någonsin sett. Vad sysslar Örnsköldsviks kommun med?

Written by tankemosaik

2009/01/18 den 01:08

Publicerat i barndom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: