Tankemosaik’s Blog

… och lite om betongtankar…

GP har idag en bild från bröllopet. Ja, vilket bröllop får du gissa De har använt en teknik där man tar över 200 bilder som monteras ihop så att det ser ut som en. En typ av mosaikteknik som gör det möjligt att zooma rejält in i bilden för att se detaljer.

Jag kategoriserar inte mig själv som royalist  men inte heller tvärtom. Visst tycker jag att det är lite roligt men den här typen av festligheter som ligger väldigt långt från min vardag och mitt sätt att vara. Själv skulle jag inte trivas speciellt bra om jag hamnade i det här sammanhanget. Skulle längta väldigt mycket efter att t.ex. vara på en lugn liten ö eller i hemmets lugna oas. Men att titta på – helt ok och intressant.

Och visst blev jag också rörd av talen. Hur lätt är det att prata lugnt och avslappnat, vara privat och samtidigt inte för privat, bland en massa människor man inte känner och dessutom kastas ut till  ett par 100 miljoner TV-tittare.

Ser i bloggkommentarer i dagstidningar och på andra ställen en hel del betongtankar. Kommentarer från människor som har en bestämd uppfattning, ofta propagerar för eller mot, väldigt ofta mycket mot. På gränsen till betongtankar. Själv tycker jag att bredden, olikheten, mångfalden är spännande och berikar. Det är ju ändå ingen tvekan om att vi har demokrati…

Men som sagt, kolla in bilden. Klicka på den så kommer du till GP:s webbplats där du kan zooma. Roligt teknik!

Jag fick ett mejl där det ungefär stod att ”jag känner mig frustrerad, det är lärorikt samtidigt som det skaver’. När jag läste mejlet var jag också frustrerad men hade inte riktigt satt ord på min känsla. Eller rättare sagt hade jag inte reflekterat över vad jag kände utan jag var bara allmänt irriterad och, ja, frustrerad.

Kollade i wikipedia och där säger man så här

Ordet frustration används i samband med att man strävar efter ett mål för att få behovstillfredställelse och hindras i detta. När resultatet uteblir känner vi irritation, missmod, ilska och liknande, det som med ett gemensamt namn kallas frustration. Observera att det engelska frustrate kan betyda hindra eller korsa någons planer.

Man kan säga att frustration är en psykiskt negativ upplevelse för individen. Måttlig frustration är inte farlig, men om den blir för stor eller för stark kan den leda till psykiska störningar och/eller psykosomatiska sjukdomar.

Vissa förklaringar på ord, som görs ur ett psykologiskt perspektiv blir lite knepiga. I alla fall för mig. Än så länge känner jag mig som tur är inte psykiskt störd (men vem är jag att uttala mig om det…). Psykosomatiska sjukdomar, mja, där kan ju alltid undra utan att bli klokare. Ur ett psykologiskt perspektiv kan ju det mesta vara psykosomatiskt. Tror inte att personen som mejlade mig har nått nivån psykiskt störd, i alla fall inte på grund av frustration

Antingen är jag inte frustrerad eller så har jag inte fattat att jag hindras i ett mål. Jag vet nämligen vad som skapar min frustration och det har inte speciellt mycket med att hindras i att nå ett mål. Det handlar om andra saker, men visst, ok, det kan ha att göra med att hindras på något sätt.

Jag håller med mejlskrivaren att frustrationen kan vara lärorik, samtidigt som den skaver. Jag har lärt mig massor av den senaste tidens frustration. Blivit säkrare på vad jag vill och mer målinriktad. Och det målet stärks för varje arbetsdag.

Jag ska göra en ny definition av frustration. Det borde även innefatta att om man ser frustrationen som ett incitament för lärande kan måttlig frustration vara riktigt bra och inte bara ”inte farlig’. Jag känner inte heller ”irritation, missmod, ilska och liknande…” jag känner frustration. Varför kan inte frustration få vara en alldeles egen känsla?

Det är ju nästan lite synd om frustrationen om den inte kan få vara sig själv, alldeles själv…

Ett uttryck av frustration...

Sitter och småbloggar lite. Fixar till morgondagens inlägg som kommer att publiceras vid halvetttiden. CD:n I’m the Rain med Sofi Zelmani strömmar ut från högtalarna. Lite mjukt sådär, som en porlande bäck, balsam för själen.

Kan inte annat än rekommendera!

Apa har ingenting att göra med hemresan från Sundsvall. Det finns en del att berätta om den, bl.a. är det första gången jag har hört mitt namn ropas upp med meddelandet att jag ska bege mig till utgången omedelbart. Jag fick även sju personer att flytta om i det fullsatta planet – också första gången. Men det kanske kommer ett inlägg om detta längre fram, eventuellt.

Däremot så har American Psychological Association – Apa – allvarliga problem. Deras verklighet är i gungning. Psykiatrisk vetenskap bestämmer vem som är frisk och inte. Bl.a. har man bestämt att om jag har uppfattningar som  jag inte delar med andra så har jag vanföreställningar. Det är inte själva uppfattningen som definieras som sjuk utan att man är ensam om att tänka så.

Men nu har APA problem, allvarliga problem. I och med Internet så har de som Apa tycker har vanföreställningar möjlighet att skapa egna gemenskaper där de träffar andra med samma vanföreställningar. Då är jag ju inte ensam längre och då har jag ju inte någon vanföreställning!

Nu funderar Apa på allvar att ändra riktlinjerna för psykiatrisk störning. Idag frisk i morgon sjuk, eller tvärt om - och allt beroende på internet. Jisses….

Dahlior på gång

Dahliorna är på gång för fullt i våra krukor  - har inget med artikeln i övrigt att göra

Helt plötsligt rusade jag med full internetfart rätt in i Helene Odenjungs blogg. När jag är inne på Facebook (vilket inte är ofta nu för tiden – tidsbrist igen) ser jag alltid något intressant från henne men har missat bloggen. Är uppriktigt imponerad över hur hon använder de sociala medierna på ett professionellt men ändå mycket personligt sätt.

Politik är för övrigt något jag tycker är svårt. Svårt att vara antigen eller. Jag är en både-och-person. Fast jag är nog inte ensam om det när det gäller politik. Har för mig att SOM-institutet gjort undersökningar utifrån vad man tycker i olika frågor. Resultatet visade att man aldrig har åsikter som ’tillhör” ett visst parti, man är t.ex. 30% av ett parti och 20% av ett annat osv. Vid nästa val tror jag att jag testa och klippa bitar av röstsedlar och lägga i valkuvertet. En halv röstsedel av ett parti, en fjärdedels röstsedel av det andra och en fjärdedel av ett tredje…

Har inhandlat en riktig pappersbok. En såndär man kan bläddra i. Känns riktigt roligt Alla böcker finns ännu inte i elektriskt fomat. Den här boken skulle nog dessutom få svårt att övergå till e-format, det är väldigt blandad layout, bilder, små teckningar, symboler mm som inte funkar i e-boksformat.

Vad pratar jag om? Jo, boken ”Skriv om och om igen” av Katarina Kuick och Ylva Karlsson. Boken handlar om att skriva och ger oerhört många kreativa tips och inspiration i massor. Det är egentligen en barn och ungdomsbok, men vem bryr sig. Konstig indelning av böcker, egentligen.

Lärde mig för några minuter sedan att den fick Augustpriset 2009 och DN skriver att man nästan får epelepsianfall av boken som de tycker är en guldgruva att gräva ur. Håller med, den ger massor av idéer och associationer. En bok som gör mig lycklig, apropå mina funderingar om jag är lycklig (av vad och när).

Googlade lite på boken och upptäckte att den har en egen webbplats. Kolla http://skrivomochomigen.com så får du veta mer om boken eller klicka på DN-länken ovan.

Själv sitter jag just och funderar över hur det egentligen är i det fjärran landet. Landet där man kan höra blå hästar sjunga i gryningen. Du vet, om man kliver upp tidigt, tidigt och går till det det där speciella stället där land möter hav, där skogen susar mystiskt och viskar visa och vänliga saker till den som lyssnar. Där, om man smyger väldigt tyst den sista biten och sätter sig försiktigt ner på stranden. Där kan man se de blå hästarna komma fram ut ur skogsbrynet och gå ner mot stranden för att sjunga sina vackra sånger i gryningsljuset,. Det händer precis när solens första strålar lyfter sig ovanför horisonten och glittrar som guld mot gryningshimlen. De som sett och hört har blivit berörda och rörda till tårar – magiskt, säger dom…

Några dagars tystnad på bloggen, mycket att göra och/eller mycket som tar plats och energi i hjärnan just nu. Vet inte riktigt vilket. Har också en uppvärmning på gång, ett tema jag planerar att blogga några inlägg om. Håller på att formulera mig i tanken.

Blev lite skakad nu när jag slängde mig in i redaktionsmiljön för bloggen och såg en väntande kommentar från ”Strössels Kattfarmor’. Läser: ”..vår Amanda brutalt nedslagen”. Vad är det som händer runt omkring oss? Oftast läser jag om våld i tidningar och ser på nyheterna. Då går det att hålla distans till våldet, det händer någon annan stans, inte här. Men när det blir nära är det skrämmande, otäckt och samtidig overkligt verkligt.

Jag tror ju innerst inne att vi alla vill varandra väl, men ibland är det svårt att behålla tron…

Fick igår frågan ”Är du lycklig?’. Jisses vilken svår fråga – tänkte jag.

Upptäckte att jag inte kunde svara rakt av – sådär som jag skulle vilja svara – ett självklart JA!. Inte för att jag inte är lycklig men livet och jag är en mosaik av tankar och händelser, drömmar, verklighet, dåtid och nutid. Fastnade i att fundera över ur vilka aspekter jag är lycklig och mindre lycklig. Ett tag var jag inne på att fundera över om jag är olycklig i någon aspekt eftersom jag inte sådär rakt av känner lycka ur vissa perspektiv.

Bestämt mig tillsvidare för att oro nog är motsatsen till lycka – för mig. Självklart är jag lycklig över mycket i mitt liv, mitt förhållande, våra pälsklädda kompisar, vårt hus, vänner mm. Men det finns också områden där det för närvarande är lite skymning, svårt att se tydligt. Men också några områden som oroar.

För mig handlar det om att dagligen finnas i situationer, där maktpositioner kombinerat med verbalt våld ständigt gör sig påmind. Vad gör att människor stannar kvar i sådana situationer och finner sig i dem?  Hur mycket är ekonomisk trygghet värd? Vart försvinner omtanken mot varandra och när börjar handlingar för att skydda sig själv övergå till indirekt missbruk av andra andra?

Ja, det här inlägget blev ju inte alls som jag tänkt mig. Men för mig är det spännande tankar som utvecklar.  Det jag håller på att värma upp kring och ska blogga om handlar faktiskt och lycka, njutning och vad kreativa och glädjande tankar gör med oss. Men också om motsatsen. Båda finns och blir därför tydliga. Om vi bara vore lyckliga, hur skulle livet då se ut – tråkigt, kanske…

Annars har jag varit på luffe. Igår flög jag med det lilla lilla planet med den stora stora propellern. Allt gick bra – nästan. Både till Sundsvall och tillbaks. Inte alls lika händelserik som min förra utflykt med samma flygbolag – läs här. Utan att överdriva så kan jag säga att resan norrut blev våt, väldigt våt och till en början varm. Flygbolaget serverade kaffe och en sunkig gummiliknande brun historia som de kallade ”sandwich’. ”Would you like something to drink and a tasteful sandwich?” Sa hon, den skotska flygvärdinnan. Dialekten gjorde att jag gissade mig till att det i princip handlade om detta. Fick kaffe och ordentligt plastförpackad sandwich. Precis när jag satt ner muggen på brickan (i stolen framför mig) så gör planet ett litet lyft kombinerat med en gir. Eller om propellrarna gjorde ett skutt, inte riktigt säker över vilket.

Muggen gör en mycket vacker volt rätt mot mig och ut över mina byxor. Splash, först väldigt varmt, inte heltoskönt. Sedan väldigt kallt och vått och brunt. Fick snabbt upp ändan från stolssätet så en halv mugg hamnade på galonsätet. Efter en trave servetter hit och dit så var sätet torrt. Inte jag. Höger ben och hela baken, plaskigt våt. Som tur var så hade jag på mig mina nyaste jeans som är trasiga och fläckiga redan från fabrik. Mycket praktiskt. När jag väl hade torkat efter några timmar gick det inte riktigt att se att jag hade fått en mugg kaffe över mig. Det enda som eventuellt avslöjade händelsen var den underbara kaffearom som hela tiden omgav mig. Det är ett spännande flygbolag – Skyways – operated by – Scot Airways.

Avslutningsvis, lyssna gärna på lite Nya Zeeländsk musik av Annie Crummer, lite läcker. Använder den just nu som stretchmusik.

Jag gillar att läsa Björnnästets blogg. Tyvärr har jag haft lite dåligt med tid eller energi sista tiden för att hinna med att titta ens i min egen blogg. Men den börjar röra på sig, min energi och bloggen.

Björnnästet är tillbaks i sitt näste efter att ha haft bloggen Folkilsken. Välskriven, har djup och är ilsken – på ett positivt sätt – tror jag Läste just hans senaste inlägg ”Och du då, Björn?”. Läs det, tänkvärt om man tänker till och roligt!

Joshua Bell en världsberömd violinist som ställde sig i tunnelbanan och spelade med sin tre-miljoner-kronors fiol som jag (efter tips från Bente) skrev ett inlägg om i förra veckan. Här kan du se honom i tunnelbanespelandet:

Och här har Ellen Fishman Johnson gjort en liten reflektion över varför…

Det tar för lång tid, eller…
Men, jag vill bara göra klart att jag fullkomligt inte gillar de dragspelsspelande personer som står nere i city på helgerna. Inte personerna alltså, men dragspelsspelandet! Det går bara att inte höra, det går rätt in i örat och går inte att stänga ute. Ju mer jag vill stänga det ute desto mer tränger det sig in. Men så är det ju ofta med sådant man inte gillar. Försöker man stänga det ute så blir det bara värre…

Här går det fortfarande lite hackigt framåt men ändå med viss kontinuitet. Se här vad jag springer på för skylt när jag är och handlar på ”min” Maxi (som är den bästa Maxi i stada).

Nu undrar jag bara om det här verkligen är information till kunderna. Borde det inte vara information som är riktad till tänkbara, potentiella rånare. Fast det kanske är samma sak, kunder och rånare? Handlar jag möjligen i en butik full av rånare, som dessutom betalar med kort. Eller är det de 10% av ”kunderna” som betalar kontant som är rånarkunder?

Efter tandläkarbesöket i lördags gick jag de få metrarna tvärs över Fredsgatan till Mauritz kaffe. Med min bedövade ansiktshalva som faktiskt var bedövad ända upp i örat tog jag mig an en fyra i en stor kopp med en liten skvätt varm mjölk. Där stod jag (man sitter inte på Mauritz) med min kaffekopp och lutade mig mot mässingbänken i fönstret och var förundrad över väntrummet och livet. Ibland är ju även livet som väntrummet, lite felmöblerat.

Fick i mig kaffet och bestämde mig för att fixa några saker jag borde göra, som att gå till Ordning och Reda. Gick helt och totalt fel. Hamnade på ett ställe där det absolut inte fanns en enda affär. På fel sida vallgraven. Får skylla lite på Fru Skata som jag hade i telefonen, blev lite okoncentrerad på geografin. Till slut hittade jag affären. Fast det var absolut inte Ordning och Reda utan något annat som hette något jag inte alls kommer ihåg just nu. Men i den här affären, vad den nu hette, sålde de scrapbook grejor. En helt ny värld öppnade sig framför mig. Har noll koll på detta, men inser att man kan lägga hur mycket tid som helst på scrapbooking. Jag skulle ha ett vackert födelsedagskort, men icke. Här såldes visserligen födelsedagskort men i byggsats. Blev lätt svettig och fick ångest när jag insåg att jag behövde grundmaterial för ca 300 spänn för att få ihop ett dylikt kort.  För att inte tala om att jag också behövde inspiration och några timmars arbete med att klippa, klistra, göra schabloner, böja tråda mm. Insåg att jag inte behövde något födelsedagskort, hittade dörren och försvann ut i det blöta vintervädret.

Havererad spårvagn

Efter lite promenerande sprang jag rakt på en havererad spårvagn. Höll inte på komma förbi den. Runt omkring spårvagnen stod några hundra människor. Mest pensionärer som hängde på käppar och rullatorer och tittade på spårvagnen. Själv stannade jag till för några sekunder för försöka fatta vad som var så intressant med spårvagnen. Hittade egentligen inte något. Funderade på om jag skulle hänvisa folksamligen till den där affären som jag inte kommer ihåg vad den heter. De borde scrapbooka istället för att står runt havererade spårvagnar. Här är förresten en länk till Svenska Scrapbookinguiden som förresten har 119 fans!

Ilade vidare till macforum

macforum

På macforum köpte jag en sladd, en vit fin sladd med uttag för iPhonen i ena änden och datorn i andra. Tänk vad glad jag kan bli av små sladdar! Tack vare den sladden har jag kunnat ladda upp bilderna till väntrummet och min lilla stadspromenad i lördags. Laddar för ett scrapbook-blogginlägg så småningom. Måste reda lite i scrapbookandet…

Ja, födelsedagsbarnet fick absolut inget födelsedagskort – han fick Whiskey istället.

Blir du glad?

Inte vet jag, men vad är meningen med den här väggmålningen? Den är på en vägg vid en av ingångarna till det stora köpcentrat mitt i centrum. Får mig mer att vilja lägga benen i en helt annan riktning än att gå in där. Kanske en liten tjänsteman från konsumentverket som målat den för att mana till eftertanke innan….?

Min tandläkare har remitterad mig till en specialist. Väldigt bra efter mina bihåleinflammationer med efterföljande problem i en tand. Den första specialisten skickade ett käckt brev där det stod att han kunde ta mot mig om ca 8 månader p.g.a kö. Skönt att han skrev att det berodde på kö och inte på att han inte hade lust att jobba eller så. Är därför väldigt glad och tacksam över att min tandläkare letatade rätt på en annan specialist som kunde ta sig an mig och min tand igår (lördag).

Nu ska inte det här blogginlägget handla om tandläkare även om jag märker att det börjar få slagsida. Måste bara säga, innan jag övergår till väntrummet att specialisten jag träffade gjorde ett väldigt bra intryck och var dessutom trevlig. Nu över till väntrummet.

Mottagningen verkar rätt så ny, väldigt fräsch och modern. Men väntrummet! Vad tänker folk på när de inreder väntrum? Jag tror att någon ville imponera på patienterna, få oss som patienter att känna att vi har kommit till en professionell mottagning. Men hur fel det kan bli!? Det redan lilla väntrummet blir ännu mindre av alla konstiga saker man knött in där.

Under det blanka bordet där det för övrigt står ett metallskål innehållande ett ex av Svenska Dagbladet (bara det ett budskap – värderar det inte, men ett budskap), alltså under bordet ligger en död kossa. Döda djur hör inte hemma någonstans höll jag på dra till med, men jag tycker inte att döda kossor ska ligga på golvet i en sjukvårdsinrättning överhuvudtaget. Av många olika anledningar. Hygien är ett område som berörs av mina tankar, för att inte säga att jag blir lite ledsen ner jag ser döda kossor. Jag gillar kossor, speciellt levande – men de hör heller inte hemma i ett väntrum. De ska vara på landet på ängarna, äta gräs och må bra!

Döda hjortar

Vad ser jag när jag lyfter blicken från den döda kon på golvet? Det första mina ögon fastnar på är två döda hjortskallar på stativ. De står lite chickt uppställda i fönstret. Jag tar det igen, jag gillar inte döda djurs kroppsdelar och speciellt inte i väntrum.

Vad är det man vill signalera på den här mottagningen???

Jag tror inte att de före detta hjortarna eller antiloperna eller vad det nu kan vara är någon hygienrisk. Hornen var förresten väldigt välpolerade. Men jag begriper inte vad de gör i det här sammanhanget, låt de vila i frid. Jag är väldigt glad att det inte stod ett kranium uppstoppad i något hörn, då hade jag vänt och gått. Tack!

Compact living

En mysig sitthörna när du väntar på din tur! Sitt ner och njut av synen inifrån våra patienters ytterkläder, en service vi tillhandahåller utan extra debitering.

Sitt gärna i våra växter

I vårt mysiga väntrum satsar vi på död ko på golvet, döda hjorthuvuden i fönstret och du får förmånen att sitta i våra krukväxter. Pga. utrymmesbrist har vi för säkerhetsskull placerat krukväxterna nära, väldigt nära dig.

Vi fick en fläck över...

Vi ber om ursäkt!
Vi gjorde vårt bästa för att göra väntrummet  så litet som möjlig och missade att det fanns lite golvyta över. Men, vi är kreativa, hittade ett ankare i mässig som vi snabbt slängde dit. Ska du förbi, hoppa gärna över det och landa i knät på den som sitter i krukväxten eller varför inte promenera rätt över bordet – det fixar sig alltid!

Ett fartyg i väntrummet...

Det fanns lite utrymme kvar men där hade det landat en fartygsmodell av modellen väldigt stor. Får väl vara tacksam över att de inte ställt in fartyget i original. Se förresten hur vackert de döda djurhuvudenas horn speglar sig i modellens glasmonter.

Men som sagt, specialisttandläkaren var bra och levande….

Men visst måste det väl ändå vara så att plastikkirurgin och inriktningen mot att ta bort tatueringar går mot gyllene tider. Tänk när alla tatueringar börjar hänga i takt med att huden blir slappare, vad händer då? Eller vad gör den här killen när han vill ta av sig glasögonen för gott?

Tipstack till Anna!

Men kolla på den här länken.

Visst är jag för friskvård men det här är bara för mycket!
Promenera en timme om dagen för att slippa prostatacancer, Bränn kalorier på jobbet genom att använda hantlar och gummiband mellan möten. Sitt på en balansboll när du arbetar med din laptop. Om du redan går mycket på jobbet så ska du istället gå snabbare. Bra kondition ger bättre sömn och högre IQ. Fyra tips för lägre vikt samtidigt som fetmaepedemin är bromsad i Sverige. Handelsbanken satsar friskt och går jorden runt på 80 dagar och kolhydratrik kost gör dig gladare. Jag höll på att glömma att stillasittande är farligt även om man motionerar.

Men hallå!
Nu blev jag totalt omotiverad att röra på mig överhuvudtaget, bara trött. Vilken tur att det finns en lite ruta man kan klicka på ”Svårt hitta motivationen?” för att inte tala om länken om Ortorexi – när det sunda går till överdrift – hallå! Någonstans verkar hissen inte gå ända upp….

Hemresan från Sundsvall blev inte på långa vägar så rik på upplevelser som ditresan. Flög hem med det andra bolaget. Bolaget jag flög upp med avgick 16.30 och det andra bolaget avgick 16.55. Det andra bolagets plan, det lilla, lilla planet med den stora, stora propellern stod stolt och något grådassigt på plattan när jag checkade in. Önskade tyst alla passagerare lycka till och hoppades att de hade med sig något eget att äta på, en gasmask och några uppmuntrande och hoppfulla ord på en lapp…

När vi skulle gå genom gaten för att komma ut till planet visar det sig att Dan som skötte gaten inte fick avgångsknappen att fungera, han tryckte istället på ankomstknappen. ? – tänkte jag.

Med myndig stämma ropade han ut att det inte gick att trycka på avgångsknappen och att han istället hade tryckt på ankomstknappen. Ingen reagerade speciellt nämnvärt. Eftersom jag bestämde mig för en cool hållning så låtsades jag inte om min total okunskap om vad ankomstknappen innebar.

Dan skannade av min biljett, slängde ett öga på körkortet (mitt) nickade och lät mig passera. Trevliga passagerare tänkte jag eftersom en dam väntade vid första dörren och höll upp den för mig. Vi traskade nedåt i rampen till nästa dörr som hölls upp av passageraren innan. Damen gick före och jag efter. Tog emot dörren och släppte den, den gick i lås efter mig. ”Nu blir Dan inte glad – sa damen till mig’. Jaha – sa jag och fattade noll. Jo, säger hon, han har ju tryckt på ankomstknappen och då låser sig dörrarna om man släpper dom, säger hon. ”Nu måste han komma ner i rampen och låsa upp den med sitt kort” – säger hon och ser förebrående på mig. Man ska vänta på nästa passagerare och hålla i dörren till nästa passagerare kan ta över” – informerar hon mig. Oooops…

Mycket riktigt, när jag gått ca 15 meter och är framme vid nästa dörr, skriker Dan bakom mig ”Håll i dörren så att jag inte behöver springa ner och låsa upp den hela tiden! Avgångsknappen fungerar ju inte, sa jag ju!’.

Tänk så fantastiskt det är att resa, jag lär mig nya saker hela tiden!

Planet från City Airline var väldigt fräscht både på utsidan och insidan. Inte minsta spår av citrondoft där inte. En inspelad röst (!) läste upp säkerhetsinstruktionen på Svenska medan flygvärdinnan demade med en väldigt fräsch syrgasmask och en flytväst som såg sprillans ny ut. Planet hade dessutom två (2) jet-motorer – state of the art! På den här flighten kändes det inte så nödvändigt med biblar under stolssitsarna.

Har förresten funderat lite över det här med biblar under stolssitsarna och kommit fram till att de nog är för tjocka. Tror att det räcker med några fräsch särtryck. De bästa bönerna från de mest populära religionerna i inplastat A4-format vikt på tre. Då behöver det inte bli antingen eller utan det kan finnas både flytvästar och bönekort under stolssitsen. Valfrihet! ”I händelse av en nödsituation har vi både flytvästar och kort med de populäraste bönerna placerade under ert säte” – fräckt!

Hemresan gick på en timme, dvs. tio minuter snabbare än propellerresan. Trodde att jet-motorer skulle ha större effekt på restiden. Vi serverades varma kanelbullar med kaffe, the, juice eller vatten. Det här bolaget erbjöd även påfyllning av dryck, dock ej kanelbulle.

Saknade nästan det andra bolaget…

Blir riktigt fascinerad av Anna Anka eller fenomenet hon representerar. Bara namnet för ju tankarna till en seriefigur, men inte ens seriefigurer törs säga det den här Ankan kvackar. Modig, övertygad, beräknande, smart eller korkad?

Om man ser det som marknadsföring har hon verkligen lyckats. Många pratar om henne, förstasidorna i kvällspressen visar henne och söker man på Google får man hur många träffar som helst. Smart. I GT häromdagen var det en artikel om henne där hon visade upp poolen. De har roligt Herr och Fru Anka ”Paul och jag skrattar hela vägen till banken…” .

Tittar man bakåt i tiden så hittar man gulliga repotage om Anna från Bjuv som blev Fru Anka. På senare tid har blogginlägg och artiklar fått lite annat stuk. Fortsätter undra om Fru Anka menar det hon säger eller…

Byter ämne och övergår till orange små piller. Alfons, vårt högst individuella kattpersonlighet har fått en tumör på sköldkörteln. Du kanske läste inlägget för några veckor sedan då jag satt på Djursjukhuset Väst med honom. Det var en jäkla tur att han lyckades få ett grässtrå att fastna i halsen. I samband med detta togs prover som visade på problemet med sköldkörteln. Det förklarar varför han äter som en häst men är smal som en cykel.

Nu ska han ha små brandgula piller två gånger om dagen. Som tur är har han ännu inte fattat att han får dem. Hoppas att han inte börjar fundera över varför han helt plötsligt får smarrig ost morgon och kväll. Nu hoppas vi på att de små  pillren snart ska ge effekt.

(Orange är lite trassligt att skriva i bestäm form, ju. Orangea ser ju lite konstigt ut – fast än det är korrekt. Skriver man oranga så blir det nästan som loranga. Hittade svenska språknämndens rekommendation, de tycker att man ska göra en omskrivning så att man slipper den bestämda formen. Om det inte går så är brandgula ett alternativ.)

Har suttit i någon timme och skrivit brev. Inte sådana där gamla typen av brev med penna på papper utan  ”data’-brev. Mitt i mitt skrivande kom jag att tänka på hur det var förr, en gång i tiden, när jag var yngre och datorer inte var på tapeten.

På den tiden,  skrev jag med blyertspenna om jag hade bråttom. Skrev man med blyerts kunde man nämligen sudda med kautchuken som man sa där jag växte upp. Här i Väst tror jag att suddegummi är ordet.

Skulle det vara lite finare så skrev jag med kulspetspenna. När jag skrev med kulspets fick jag ofta skriva flera brev. Skriva om för att jag skrev fel någonstans. Därför övergick jag till att först skriva med blyerts, sedan när jag var nöjd då skrev jag om alltihiop med kulspets. Ett problem jag hade var att jag tänkte fortare än jag skrev (på den tiden alltså .) Kunde ha fina tankar i huvudet som helt plötsligt var som bortblåsta när jag hade skrivit klart den pågående meningen. Väldigt irriterande. Min handstil var väl inte heller den mest lättlästa. Därför skaffade jag skrivmaskin.

Min skrivmaskin som jag köpte 1975 (tror jag +- något år) var en orange Olivetti. Elektrisk. Hade lärt mig skriva enligt touchmetoden i skolan så det gick som en dans att skriva. Nu hann jag nästan skriva det jag tänkte innan jag glömde vad jag tänkt. Skrivfel rättades galant med korrigeringspapper. I skrivmaskinsutbildningen ingick ett långt avsnitt om hur man rättade olika typer av skrivfel. Saknades en bokstav, då fick jag lära mig hur man tog bort ett ord och pressade in en bokstav till på samma utrymme. Lite värre om men missat en hel mening, men ändå, typ…

Behövde man kopior använde man karbonpapper, upp till åtta ex tror jag att man kunde lyckas få fram. De sista kopiorna var väldigt suddiga men kunde läsas om man gav manken till.

När brevet var klart så skulle det in i ett kuvert, på med frimärke och postas i en postlåda. De var gula och fanns på lite olika ställen i staden med omgivningar.

Det var tider det…

Den här veckan har varit lite bloggseg. En del veckor är mer blogglätta än andra, ja inte bara lätta, det poppar hela tiden upp bloggtankar. Men det här har varit en vecka med lite bloggfrustration. Hösten börjar göra sig påmind med både sol, värme och riktigt ruskväder. En underbar tisdag med lunch i flödande solsken med Fru B. Sedan har veckan bjudit på något som legat mellan storm och orkaner, duggregn och ordentliga skyfall, ungefär som om vattenkranen stått på för fullt där uppe.

När jag tänker efter har hela veckan kantats av spännande och ibland överraskande möten. Tror att jag skulle kunna fylla en hel blogg med tankar om möten. Ibland händer verkligen oväntade saker. Fick till exempel kontakt med Anna efter några veckors bloggande. När vi var på semester i Öland och Kalmar i somras träffades vi IRL i Kalmar. Ett spännande och roligt möte. Nu hoppas jag att hon snart kommer över till Väst igen så vi kan träffas och kolla in vår uteplats!

En extra krydda var att vi sprang på varandra i Kalmar kvällen innan vi skulle träffas. Både Anna och jag förstod på något sätt vilka vi var, när vi nästan krockade med varandra. Hon på sin röda cykel och vi promenerandes i vid vattentornet. Men ingen av oss sa något. Senare på kvällen kom det ett mail från Anna ”det var väl ni som jag stötte på….’. Och det var det. Mötet har till exempel mynnat ut i att vi nu har en gemensam fotoblogg som vi lägger upp lite bilder på när andan faller på. Tänkte att den skulle falla på lite i helgen, vi får se. Och allt detta genom att jag började blogga och ramlade in på hennes blogg när jag sökte på ”sömnproblem” och ”fullmåne’.

Filosofen Ludwig Wittgenstein har bl.a skrivit: ”In a drop of grammar there’s an ocean of meaning’. Peter Lang har gjort en omskrivning av det och brukar säga att ”In a greeting there’s an ocean of possibilities” och det är verkligen sant.  Tänk vilka möjligheter som kan öppnas upp när man träffar eller hälsar på någon! Ett möte kan leda till de mest fantastiska saker.

Jag har också träffat Gro och Bente i veckan. Gro och jag träffades för ett par år sedan via en gemensam bekant och har sedan hållit kontakt med varandra. I början av året träffade jag Bente och helt plötsligt satt vi alla tre och planerade att skriva en bok. Planerna broderades så sakteliga ut under våren och i somras träffades vi i Sundsvall och hade två roliga och kreativa dagar tillsammans. Dagar då tankar och idéer bara poppade upp utan större ansträngning (riktigt bra tankar om jag får säga det själv). Vi har börjat skriva på var sitt håll och använder nätet som vår gemensamma lagringsplats och arbetsyta.  Träffades igår och gjorde en genomgång av nuläget och vårt fortsatta arbete. Också ett möte som blivit till skaparlust och tar vägar som är både hisnande och roliga.

Idag åt jag lunch med I som jag mött i ett jobbsammanhang för många år sedan. Han dök upp i mitt minne helt plötsligt en dag i början av året tror jag det var. Började fundera över vad som hänt i hans liv och med forskningen. Rotade tag i gamla mejl för att försöka hitta adressen, fick ta på den via – ja gissa – just det, ”hon som….’, ordning och reda på henne! Nu äter vi lunch emellanåt och tankar och idéer flödar. Ja, det är verkligen som Peter säger: ”In a greeting there’s an ocean of possibilities’.

Ja, vi träffade ju också Peter Lang från England i veckan och började planeringen för den engelska Masterutbildningen som vi planerar till Göteborg 2010. När jag ändå är inne på möten så var vi på födelsedagskalas i kväll med släkten på Kents sida. Födelsedagskalas för Towe som fyllt 17. Mycket hembakat bröd och två pajer. Känner mig störtmätt med vanliljsås på toppen.

I morgon kräftskiva (men jag planerar att vi ska ta med oss något med kött tror jag). Egentligen är jag sugen på surströmming, men hur som helst har jag lovat att göra blåbärsrullar till kalaset (ska försöka ta några foton på dem den här gången).

När jag tänker efter har det varit en vecka med ovanligt många roliga möten!