Tankemosaik’s Blog

Som sagt igår, invigning av det som står i rubriken. En oförglömlig kväll där jag inte tog ett enda kort. Får be om foton från andra som var per på hugget när det gällde fotografering.

Invigningen gick av stapeln närmre sjusnåret än halvsju. Som tur var hade gästernas stortaxi något annat för sig än att hämta upp gästerna när de beställt att bli hämtade. Gav oss några värdefulla minuter att komma i fas med framdukning av mat, in i ugnen med grönsaker, dukning av bord, ja, du vet allt det där som ska göras alldeles innan.

Alla samlades på framsidan av huset där Kent hade spänt upp ett gulblått band. Gäster försedda med champagneglas (fyllda) samlades vid bandet. Tal hölls av Skånskan som sedan klipptes bandet samtidigt som en arton sekunder lång fanfar ljöd över öfvre Mölndal. Saxen – en mycket vacker bandagesax som levererades på en röd kudde (gissa vilken kudde… men hon hade gett sitt godkännande).

Altanen var invigd!

Betydligt bättre väder dagen efter…

Infra- och gasolvärmare gjorde att vi hade medelhavsklimat (nästan) hela kvällen. Jackor och raggsockor behövde inte användas i den utsträckning jag hade befarat.

En rolig och trevlig kväll tog vid. En kväll där en mångfald av berättelser såg gryningens ljus. Kent hade kombinerat sin ‘save it or shave it’-berättelse med termos-berättelsen. En klar succé. Mer oväntat var nog ändå att Tomas frus syster kände att hon måste berätta hur hennes syster, dvs. Tomas fru hade lärt sig kyssas. Här frångår jag principen att lämna ut namn, men efter som Tomas är ett väldigt vanligt förekommande namn och många kör Opel så blir det ändå väldigt anonymt.

Jag tänker inte gå in på detaljerna men vi pratar om händelser som ligger kanske en trettio år bakåt i tiden. Det handlar om att träna på levande objekt, garderober (mörka) är inblandade och det tränas. Förstår att litteraturen som var gångbar på den tiden (kanske också idag) hade romantiska inslag om hur det gick till och jag förstår verkligen att man måste vara tränad och säker på sin sak om han med stort H helt plötsligt står där framför en med munnen öppen som en fisks på torra land, och bara väntar på kyssen med stort K.

Du vet, den som skapar ett tillstånd av medvetslöshet, koma och totalförlamning. När man faller handlöst i tid och rum. Tankarna och livet svindlar förbi. Det vi alla vuxna varit med om vid upprepade tillfällen.

Systern berättade, och jag måste säga att Fru L var ovanligt tyst under flera sekunder – liksom alla vi andra som satt vid bordet. Själv tänkte jag något åt hållet, herre Jisses vilken tur jag har att jag inte varit offer för denna kvinna i unga år. Vem vet vilka terapisessioner det skulle ge upphov till senare i livet.

När hon lyssnat klart säger hon (Fru L) . ‘Och i nästa Starlet så står det att det går lika bra att träna med ett snapsglas’! En annan av gästerna säger ‘Ja, men så var det på den tiden – så gjorde jag också’. Sedan undrar jag vad Starlets redaktion visste om anatomi på den tiden…

Våra grannar Fru M och Herr P tittade in framåt kvällen med BabySittern i högsta hugg. Efter en liten stund var herr P djup involverad tillsammans med en annan P och några fler om ljuddesignen i Volvos nya lastbilar, modellnummer haglade som spön i backen. Ett ämne som även det var överraskande nytt för mig men verkligen var Hot Stuff för en del. Att en doktor i akustik kan falla för det, det har jag full förståelse för men att andra hade koll på ämnet…

Inne i huset, någonstans startade dansen. Här blev det en stundtals förvirrad diskussion om Spotify, sladdar till stereon och annat. Kommer nog i ett specialinlägg om detta kopplat till tinnitus lite senare. Jag kan konstatera att ingen av datorerna är kopplad till någon av stereoanläggningarna. Vi har ingen Spotify-konto i hushållet. Trots denna povra utrustningsnivå på ljudsidan lyckades ändå dansen nå höjder. När invigningen var klar var också en speciellt en av gästerna i behov av torktumlare.

Kort sagt, en rolig kväll!

Vet inte riktigt varför jag pejlat in mig på ättika, möjligen för att jag börjat använda ättika i sista sköljvattnet i tvättmaskinen. Häller lite ättik i sköljmedelsfacket. Kommer ihåg att ättika ska neutralisera eventuella tvättmedelsrester och behålla klarheten i färgerna. Har däremot lite svårt att komma ihåg var och när jag har fått in den här kunskapen i skallen. Skröna eller sanning? Gav mig ut på nätet och botaniserade. Här är lite praktiska tips och lite diversefynd, en del riktigt roliga.

Här är lite tips från Ekosens webbplats, en hel del saker man kan göra med ättika istället för med mindre miljövänliga rengöringsmedel. Allt från att putsa fönster till att ta bort saltränder på mocka och läder.

Så har vi mannen som ställer frågan om vad han ska göra med sura handdukar. Sönerna har glömt plocka ur handdukarna ur träningsväskan, de har legat där några dagar. De luktar unk, väldigt mycket unk. Han tvättar dem i 60 grader, torkar, vädrar. Så fort de blir det minsta fuktiga luktar de unk igen. Vad göra? Här följer en lång konversation med många olika råd. Tar ett axplock:

• Ett tips är att ta en skvätt ättika i sköljvattnet (det var ju ättika och sköljvatten jag sökte på)
• Klorin kommer upp som ett tips på flera ställen. Några påpekar även att det kommer att bleka handdukarna om de är färgade. Här svarar han att klorin inte är tänkbart.
• Här är det första lite ovanliga tipset (i alla fall för mig i min lilla värld). Rådet är att tvätta handdukarna och lägga dem våta i frysen över natten. Sedan tvätta dem igen. Förslaget kommer från en som hört det på Friskis.
• Sedan har vi förslaget att tvätta i vittvätt. Låta torka i vinden under en vecka. Sedan låta de ligga i en låda tillsammans med tvålar under någon månad.
• Här kommer nu det mest ovanliga förslaget (i alla fall för mig, men det kan ju hända att det är vanligt, bara att jag missat det totalt). Han ska alltså ta och lägga handdukarna i jord över natten, det ska helst vara levande kompostrik jord, funkar inte med köpejord. Dagen efter ska han gnugga handdukarna ordentligt med jord. Sedan är det klart (framgår inte om han ska tvätta de efter behandlingen, men det får vi väl hoppas). Hon som skriver förslaget meddelar att den här metoden fungerar när hon gör ren sin komposthink (!)
• Vi har även en kvinna som har sin dotter i Australien. Från dottern har hon fått en liten flaska Eukalyptusolja. 2-3 droppar av den i tvättmedelsfacket och problemet är löst. Enda haken är att man måste vädra ur hela huset från ångorna i ett par dagar efter behandlingen men kläderna luktar definitivt inte unk efteråt. Hon som levererar förslaget är oerhört vänlig och erbjuder sig att hälla över en centiliter av oljan som hon är väldigt rädd om och skicka till honom.
• En man i Varberg förklarar att ättika är väldigt bra för det läste han i en roman i förra veckan. Om det inte fungerar så rekommenderar han att använda medel mot bio-film. Han vet visserligen inte om medel mot bio-film finns i Sverige men i en del andra läder finns att köpa och då är ett anit-fungal-medel blandat i sköljmedlet. Han förklarar vidare att den dåliga lukten kommer från en hinna som bildas i tvättmaskinen och att hinnan består av: bakteriesvampar, hudavlagringar, övriga bakterier och fotsvamp. Mysigt.

Det hela avslutas med att han som ställde frågan i början går loss på ättikan.

Vad gör man när crocsen är smutsiga? Tvål, vatten och en bortste? Nix. Man stoppar in dem i diskmaskinen och kör ett crocs-program.

Smutsiga crocs i rengöringsläge.

Crocs under rengöring

Crocs – rena!

Jag försöker vara positiv eller kreativ. För mig innebär det att det alltid finns något vackert, något bra i det mesta. Något som går att lyfta fram. Ibland lyckas jag inte. Kan bero på t.ex. kombinationen av åska i luften, fullmåne och brist på fantasi. Eller vad vet jag…

Igår åkte vi i alla fall till Kungsbacka. Det finns några bra saker med Kungsbacka. Nåja, en i alla fall. Det är en av urmakarna i Kungsmässan som tidigare lyckats rädda några av Kents klockor. Nu hade han tappat en klocka i golvet, glaset hade ramlat ur och klockan behövde få glaset åtgärdat. Ett batteribyte var också på gång i en annan klocka.

När vi ändå var i Kungsbacka tänkte vi att vi skulle kolla in själva centrum, vilket vi aldrig gör annars (nu förstår jag varför).  Började med att leta rätt på en bankomat, kontanterna behövde fyllas på. Alla bankomater vi hittade i Kungsmässan var stängda för service. Gick ut från Kungsmässan och hittade omedelbart en skylt som pekade mot Kungsbacka innerstad. Väldigt pretantiöst om man betänker storleken på staden. (Här förväntar jag mig även skyltar till olika ytterstäder mm.)

Efter att ha gått en stund hittade vi en bankomat som även den var stängd för service. Nu tog dessutom vägskyltningen slut och vi hade en vag aning om hur vi skulle fortsätta. Det visade sig att den vaga aningen var rätt. Vi kom in till själva innerstaden där även ytterligare två bankomater var stängda för service. Misstänker att det var den för Kungsbackaborna självklara 14.30-servicen som utförs alla lördagar på alla bankomater i sta’n.

Det är nu vi inser att maken till tråkig innerstad har vi nästan aldrig skådat, till och med Örnsköldsvik framstår som ett föredömme i jämförelse. Kort sagt: grått, sterilt och innehållslöst. På torget fanns ett rätt så trevligt trogstånd med växter, det livade upp och får genast en fyra på en femgradig skala. Korvkiosken försökte nog också dra sitt strå till stacken, men allvarligt talat hur lycklig blir man av en blågul korvmoj som heter ”Happy Katarinas’?

Vi försökte flera gator både åt höger och vänster, upp och ner – men nej, det klickade inte, inte ens en tillstymmelse till klickförsök, snarare började en stark känsla av flyktbehov göra sig påträngd. Bestämde hastigt att nu räcker det. På väg tillbaks sprang vi på en kyrkogård och det blev behållningen av besöket i Kungsbacka. Får nog säga att det var det bästa vi hittade i Kunsgacka, förutom urmakaren.

En riktigt gammal kyrkogård där ”Rörentreprenören N.N” låg begravd med sin fru och Sotarmästaren N.N med fru. Familjegraven för Disponent N.N och så vidare. Det är så faschinerande att se hur man tidigare definierades av sin titel och hur viktig den var till och med i döden. I vissa kretsar i alla fall.

Visst finns det behovet kvar än i dag, att många definierar sig med sitt yrke och sin titel. Man är sitt yrke eller sin titel. När jobbet tar slut eller pensionen är ett faktum, vem är man då? Tycker mig se problemet hos fyrtiotalister som ska pensioneras, de fortsätter jobba tills de nästa dör. Vet inte vad de ska göra istället eller vem de är om de inte har sitt arbete.

Jag är medveten om att jag kanske drar många över samma kam men jag har stött på fenomenet flera gånger under våren och funderar en del på det. Givetvis finns det många som har andra intressen än jobbet. Tror det är viktigt att reflektera över vad som definierar oss som människor eller vad jag vill ska definiera just mig. Vem är jag, förutom att jag har ett yrke. Är jag en människa,  medmänniska med ett yrke eller är jag ett yrke. Det var lite av de tankar som snurrade runt i skallen på mig när jag vandrade runt på kyrkogården i Kungsbacka, det som blev behållningen av resan.

Ska jag vara helt rättvis så sprang vi också på flera intressanta och fantasieggande statyer…

Moln över Kungsbacka

Ifjol köpte jag en cementskål med mosaikkant i grönt och en flytväxt som flöt omrking rätt så vackert. Skålen är betydligt djupare än ett fågelbad och stod  på uteplatsen. Helt plötsligt märker vi att vattnet börjar skvalpa ut rätt så friskt och vi har rätt så svårt att förstå vad det är som gör att det skvätter iväg. Kan flytväxter paddla?

En dag löser sig mysteriet. I skålen står en skata med vatten upp till halsen. Den ser ut att trivas   v ä l d i g t   bra. SPA för kråkor. Inte så mycket annat att göra än att ta bort flytväxten och låta den lilla dammen övergå till att vara ett skatbad och dessutom ett väldigt uppskattat äventyrsbad för skator. De stod på kö för att få hoppa i och bada. En och annan katt tyckte också att det var ett utmärkt vattenhål.

Tyvärr tänkte vi inte på att cement som står utomhus kan spricka när det blir minusgrader. Skålen stod ute i vintras och frös sönder. Men nu har vi gjort en snabb räd på Botaniska igen och lyckdes lägga vantarna på den sista de hade för säsogen. Lila mosaik den här gången.

Skatorna är lyckliga som fått sitt bad åter…

Ibland får man veta saker om sina vänner som man inte hade en aning om. Vännerna kanske inte heller hade någon aning om det. Nu gäller det närmre bestämt Busnasse (som har kommenterat här på bloggen vid något tillfälle). Busnasse har haft problem med magen ett tag. Vi pratar om år med en liten acceleration senaste tiden. 

Förra veckan gjorde Busnasse en rektoskopi. Här skulle det gås till botten med tarmarna. Det laxerades grundligt. Busnasse som är i behov av att äta mycket och ofta på grund av vad jag tror är hög ämnesomsättning (hon är typ size zero plus 1) blev helt matt. Kompenserade med saft, typ aplesinsaft och buljong, i ett dygn. Vi led med henne.
Här laxerades det och fylldes på uppifrån, om man säger så, och ut i de bakre regionerna. Ett ständigt kretslopp och stackars Nasse blev buslös , mattare och mattare…

Busnasse vill aldrig mer dricka saft eller buljong, den saken är klar!

Nasse med bus, är dock av seeegt virke. Jag telefonsupportade under själva laxeringsdagen och hon som jag känt sedan lääänge hämtade upp det stackars vraket och ekipaget drog iväg till doktor Rektoskopi.

Ville hon ha något lugnande innan undersökningen?
Busnasse nappade genast och gav ett rungade ja! som svar. Vad händer?
Den stackars doktor Rektoskopi visste inte vad han gjorde. Busnasse som har lätt för att prata i odrogat skick pratade oavbrutet under hela undersökningen. Ditten och datten dryftades under tiden som själva tarmpaketet undersöktes. Doktor Rektoskopi med assisterande sköterska fick plugga in öronproppar för att skona hörselgångarna. Busnasse tjattrade på i rask takt, saker som snappats upp på nätet dryftades i en rasande fart tillsammans med små reflektioner och funderingar över doktor Rektoskopis privatliv. Har man som doktor Rektoskopi gjort över 5 000 rektoskopier så finns det ju saker en liten nasse går och funderar över…

Resultatet?

Doktor Rektoskopi meddelade stolt att Busnasses tarmar är i ett skick som nya! Få Busnassar har sådana A-tarmar som vår nasse! Ta t.ex. tunntarmen, den är enligt doktor Rektoskopi som en ”sjöbotten’. Visst är det en underbar metafor. Busnasse är den enda jag känner som jag vet har en fräsch och böljande sjöbotten i magen!

Kanske svävar en och annan sjöhäst förbi därinne också…

Jag är så fascinerad över inslaget i Britain So Talanted med Susan Boyle. Du vet inlägget som ligger lite längre ner på sidan, eller klicka här. Jag blir både rörd och berörd varje gång jag ser klippet. Susan gör ett tantigt och lite halvtöntigt intryck i intervjuerna  innan framträdandet. Jag undrar ”hjälp, vad ska hända, det här blir pinsamt’. Samtidigt som jag känner för henne. Hon berättar att hon brukar sjunga för sin katt Pebbles men har en dröm om att sjunga för en stor publik.

Sedan börjar hon sjunga och då händer något magiskt. Mina förutfattade meningar vänds på en sekund. Jag ser en helt annan människa. Hon berör, Susan Boyle…

Nu finns det ytterligare ett ljudklipp på YouTupe. Hon sjunger på en välgörenhetstillställning 1999. I samband med den gjordes en cd som trycktes i 1000 ex. Lyssna på henne när hon sjunger Cry Me a River. Jag undrar varför inte någon upptäckte henne redan då? Hon sjunger rätt in i hjärtat…