Tankemosaik’s Blog

Två veckor sedan jag upptäckte att jag inte hittade till Ordning och Reda och efter en stunds irrande istället hamnade i en affär för scrapbooking. Skrev ett inlägg som du kanske läste. Har rotat runt lite och lärt mig att digial scrapbooking också är väldigt populärt. Vill man inte sitta med pappersklippning, skär ut bokstäver i bokstavsgummi (som för övrigt finns i många olika färger, säljs i form av gummiark, klistra, måla, rita mm) så kan man istället sätta sig framför datan och köra.

Scrapbook betyder klippbok, undrar varför detta suveräna svenska ord fallit i glömska i det här sammanhanget?
(Ungefär som ordet ”orkester” har också fallit i glömska. Varför heter det Lady Gaga och inte Lady Gagas orkester med Lady Gaga?)

Här är ett par länkar:
Bumblebee Scrapbooking – en svensk scrapbookingsajt.
länk till en artikel som innehåller en del länkar som kan vara bra att ha om du vill scrapbooka på datan.

Joshua Bell en världsberömd violinist som ställde sig i tunnelbanan och spelade med sin tre-miljoner-kronors fiol som jag (efter tips från Bente) skrev ett inlägg om i förra veckan. Här kan du se honom i tunnelbanespelandet:

Och här har Ellen Fishman Johnson gjort en liten reflektion över varför…

Det tar för lång tid, eller…
Men, jag vill bara göra klart att jag fullkomligt inte gillar de dragspelsspelande personer som står nere i city på helgerna. Inte personerna alltså, men dragspelsspelandet! Det går bara att inte höra, det går rätt in i örat och går inte att stänga ute. Ju mer jag vill stänga det ute desto mer tränger det sig in. Men så är det ju ofta med sådant man inte gillar. Försöker man stänga det ute så blir det bara värre…

Vill du lära dig mer om Appreciative Inquiry så kan jag varmt rekommendera den här workshopen – klicka här! Du kan läsa mer om kursutbud mm på GCK:s webbplats. Ett annat bra ställe att läsa mer om är på Taos-institute.

Riktigt glad och rörd blev jag ikväll när en kund kom fram och sa, sådär lite försynt, att hon ville tacka mig för mina BodyPump-pass, de är så jättebra! Värmde ända in i hjärtat.

Måste bara få dela med mig om lite mer regler och instruktioner kring Västtrafiks betalsystem. När jag funderade över om vi skulle kunna resa två personer på mitt kontoladdade kort hittade jag följande svar på min fråga:

På vissa fordon kommer det utöver de blå kortläsarna, även att finnas gula kortläsare. De gula kortläsarna kan man använda precis på samma sätt som de blå maskinerna. På gul kortläsare går det dessutom att göra check in med en hel grupp. Vid resor över flera zoner trycker man först på knappen +. Sedan trycker man in antal vuxna (knappen V) och/eller antal skolungdomar (knappen S) som ska med och avslutar med att trycka på knappen K. Därefter gör man check in och vid flerzonsresa även check ut. På övriga fordon säger du till föraren, som knappar in detta i biljettmaskinen.

Jag säger bara, någon av oss kommer att få promenera…

Antingen var det fel i mitt huvud eller så blev det fel i schemaläggningen på gymmet. Tror att det berodde på det sistnämnda eller att det förstnämnda glömde fråga när det nya söndagspasset skulle börja gälla. Upptäckte lite för sent att jag i söndags var inbokad 1) på kvartalsutbildning i BodyStep 2) Bodypum kl 14.00, 3) StepUp kl 14.00 och 4) Core kl 15.00.

Jag har fortfarande träningsvärk, trots att jag gjort enligt instruktionen:

Vilken lördag! Jag fick efter några år (tror jag) ändan ur vagnen och åkte kollektivt ner till sta’n. Inte vilken kollektivtrafikresa som helst. Hade ett nyinköpt och nyladdat kort som skulle invigas. Västtrafik har infört ett betalsystem som sätter myror i huvudet både på resenärer och chaufförer om jag får tro det som står i stadens stora dagstidning.

Själv upplevde och upplever jag en viss förvirring och nyfikenhet när jag gick in på Västtrafiks hemsida och läste ord som: kontoladdning, fritidsladdning, områdesladdning, en- och tredygnsladdningar. Funderade ett tag på om jag skulle skaffa hjälm också. Fick en bestämd känsla av att man gör en laddning av kortet och sedan skjuter Västtrafik iväg (förhoppningsvis ”iväg” och inte bara skjuter) den kollektivresande med någon slags kanon till en destination i det kollektiva trafiknätet, förhoppningsvis den rätta destinationen.

Försökte fördjupa mig i det hurtfriskt beskrivna reglerna för hur man reser. Gav upp när man försökte beskriva hur jag (genom att använda knappen märkt ”T’) kan resa med kontantladdningen även om jag har en aktiv områdesladdning för en viss begränsad geografisk del av resan. Ska försöka hålla mig till en typ av laddningar, annars kommer jag nog att bli ivägskjuten åt fel håll, tror jag.

Ryktet säger att samma system används i Melbourne men att det var för krångligt och företaget som tog fram systemet raskt gick i konkurs. Eftersom vi ska till Melbourne när vi har sommar här hemma och de har vinter, så funderar jag på att ta med mig en kontoladdning och testa. Antar att dylika laddningar måste läggas i det bagage som checkas in…

Här är för övrigt ett smakprov på vad jag hade att titta på de 12 minuter jag väntade på bussen efter att ha promenerat till hållplatsen för buss fyrtiotvå och femtiotvå, denna klara och soliga morgon.

Här går det fortfarande lite hackigt framåt men ändå med viss kontinuitet. Se här vad jag springer på för skylt när jag är och handlar på ”min” Maxi (som är den bästa Maxi i stada).

Nu undrar jag bara om det här verkligen är information till kunderna. Borde det inte vara information som är riktad till tänkbara, potentiella rånare. Fast det kanske är samma sak, kunder och rånare? Handlar jag möjligen i en butik full av rånare, som dessutom betalar med kort. Eller är det de 10% av ”kunderna” som betalar kontant som är rånarkunder?

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: ”Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument… 
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?

Tipstack till Bente!

Efter tandläkarbesöket i lördags gick jag de få metrarna tvärs över Fredsgatan till Mauritz kaffe. Med min bedövade ansiktshalva som faktiskt var bedövad ända upp i örat tog jag mig an en fyra i en stor kopp med en liten skvätt varm mjölk. Där stod jag (man sitter inte på Mauritz) med min kaffekopp och lutade mig mot mässingbänken i fönstret och var förundrad över väntrummet och livet. Ibland är ju även livet som väntrummet, lite felmöblerat.

Fick i mig kaffet och bestämde mig för att fixa några saker jag borde göra, som att gå till Ordning och Reda. Gick helt och totalt fel. Hamnade på ett ställe där det absolut inte fanns en enda affär. På fel sida vallgraven. Får skylla lite på Fru Skata som jag hade i telefonen, blev lite okoncentrerad på geografin. Till slut hittade jag affären. Fast det var absolut inte Ordning och Reda utan något annat som hette något jag inte alls kommer ihåg just nu. Men i den här affären, vad den nu hette, sålde de scrapbook grejor. En helt ny värld öppnade sig framför mig. Har noll koll på detta, men inser att man kan lägga hur mycket tid som helst på scrapbooking. Jag skulle ha ett vackert födelsedagskort, men icke. Här såldes visserligen födelsedagskort men i byggsats. Blev lätt svettig och fick ångest när jag insåg att jag behövde grundmaterial för ca 300 spänn för att få ihop ett dylikt kort.  För att inte tala om att jag också behövde inspiration och några timmars arbete med att klippa, klistra, göra schabloner, böja tråda mm. Insåg att jag inte behövde något födelsedagskort, hittade dörren och försvann ut i det blöta vintervädret.

Havererad spårvagn

Efter lite promenerande sprang jag rakt på en havererad spårvagn. Höll inte på komma förbi den. Runt omkring spårvagnen stod några hundra människor. Mest pensionärer som hängde på käppar och rullatorer och tittade på spårvagnen. Själv stannade jag till för några sekunder för försöka fatta vad som var så intressant med spårvagnen. Hittade egentligen inte något. Funderade på om jag skulle hänvisa folksamligen till den där affären som jag inte kommer ihåg vad den heter. De borde scrapbooka istället för att står runt havererade spårvagnar. Här är förresten en länk till Svenska Scrapbookinguiden som förresten har 119 fans!

Ilade vidare till macforum

macforum

På macforum köpte jag en sladd, en vit fin sladd med uttag för iPhonen i ena änden och datorn i andra. Tänk vad glad jag kan bli av små sladdar! Tack vare den sladden har jag kunnat ladda upp bilderna till väntrummet och min lilla stadspromenad i lördags. Laddar för ett scrapbook-blogginlägg så småningom. Måste reda lite i scrapbookandet…

Ja, födelsedagsbarnet fick absolut inget födelsedagskort – han fick Whiskey istället.

Blir du glad?

Inte vet jag, men vad är meningen med den här väggmålningen? Den är på en vägg vid en av ingångarna till det stora köpcentrat mitt i centrum. Får mig mer att vilja lägga benen i en helt annan riktning än att gå in där. Kanske en liten tjänsteman från konsumentverket som målat den för att mana till eftertanke innan….?